Crawling och böner

Jag har aldrig varit fantastisk på idrott. I skolan räddade jag mig under parollen “Musiken räddade mig från idrotten” men när jag mognat lite insåg jag att även min kropp behöver röra på sig för att må bra. Jag tog beslutet att lära mig crawla och måste erkänna att jag faktiskt tycker det är väldigt skönt. Särskilt efteråt.
När jag väl ligger i vattnet kan det, helt ärligt, bli ganska enformigt att plaska fram och tillbaka i Medleys 25-metersbassäng i Salem där jag brukar simma.

För att råda bot på det problemet och för att göra något bra av tiden fick jag för ett år sedan den fromma idén att be för mina nära och kära när jag gjorde mina 40 vändor. Det kanske låter suspekt att be när man crawlar, men för mig är bön ungefär lika självklart som typ att “tänka en god tanke” eller “vara tacksam” för någon. Tanken var god, men det skapade ett nytt problem; så fort jag tänkte på en person så tappade jag bort hur långt jag simmat och när jag räknade längder glömde jag bort att be.

Så jag gav upp.
Ända till förra veckan.

Då kom jag på att genom att gruppera dem jag bad för i t.ex. “min familj”, “syrrans familj”, “mina föräldrar”, “svärföräldrarna”, “kollegorna”, “guddotterns familj” osv så kunde de tillsammans utgöra ett visst antal längder. Och plötsligt kunde jag både tänka fullt ut på en person i taget och dessutom veta exakt när jag var klar. För mig blev det en liten revolution som jag absolut ska testa att applicera på fler monotona uppgifter.
Och jag kan lova att jag var betydligt varmare i hjärtat efter denna övning än när jag räknat till 1000…

Hans Lindetorp