Hur grön vill du att din gräsmatta ska bli?

Jag lyssnade för ett par veckor sedan på en föreläsning om relationer. Något som särskilt fångade min uppmärksamhet var när föreläsaren sa att det i varje relation finns ett frö till splittring. En blick, en kommentar eller handling som skapar en öppning för tvivel och rädsla.
Men att det samtidigt i varje relation finns frö till överlåtelse och kärlek. Ord, som när de uttalas, skapar trygghet, kärlek och kraft.

För ett par år sedan rullade vi ut färdig gräsmatta på vår tomt. Den var fantastisk; grön och fin. Vi vattnade och klippte den enligt instruktionerna och den tog sig riktigt bra. Men efter ett tag hände det; gräsmattan var inte bara grön utan även gul. Mängder av maskrosfrön hade seglat in över vår gräsmatta, fått fäste och bredde nu ut sina blommor och blad. Vi insåg att en grön gräsmatta inte gör sig själv och inledde projekt “Bevara gräsmattan grön!”. Det första steget var att ta fram maskrosjärnet och börja ta upp plantorna ur gräset. Med roten. Det är det som är kruxet. Lämnar man kvar roten i jorden växer de snart upp igen. Det andra steget var att ge näring till gräsmattan. Gräsnäring, så att gräset växer sig starkt, för då kväver gräsplantorna de små inkräktande maskrosorna.

När jag låg där på knä och grävde upp maskrosplantor så slogs jag av likheten med livet vi lever. Hur det finns små ogräsfrön som seglar in över våra liv och vill slå rot. Det kan vara något så enkelt som en tanke. “Jag är inte tillräckligt bra”, “Han bara gör sina egna grejer, han bryr sig inte om mig”, “Vi är inte lika framgångsrika som de andra” eller “Du borde ha klarat av det här vid din ålder”. Och så vidare. Och när vi låter de fröna gro i våra egna liv eller i våra relationer till andra, så är det som att låta ogräs få fäste i en gräsmatta. De kommer att slå rot, växa upp, och drömmen om den gröna gräsmattan, ett rikt liv och starka relationer, kommer att gå om intet. Men vi kan också välja att ta kampen. Att vara uppmärksamma på de där så “ogrästankarna”, ta fram “maskrosjärnet” och rensa bort dem. Helt enkelt sluta att ge de där tankarna luft.
Jag och min man har varit gifta i 18 år. Under alla de här åren har det (tro det eller ej!) funnits många saker som jag inte har varit helt nöjd (typ missnöjd) med i vår relation, i hur Hans är och gör. Samtidigt har det funnits en massa saker i relationen (och Hans) som har varit bra, starka, fantastiska och givande. Om och om och om igen har jag fått välja vilka frön jag ska nära och vårda. Först i mina tankar. Sedan i vad jag säger och gör. Många gånger har ogräset fått fäste. Då har jag fått böja mig ner, rycka upp det och be om förlåtelse. Ny start!
Andra gånger har jag gett näring åt de gröna grässtråna. Och frukten av det får jag skörda nu! Vi har en grön gräsmatta! Vi trivs ihop och det är roligt att vara gift!
Jag inser dock att maskrosfröna kommer fortsätta att segla in. Att jag varje dag behöver vara redo, med maskrosjärnet in ena handen och näringsdunken i den andra; för att rensa bort ogrästankarna och ge näring till de frön som jag vill se växa och få utrymme.
Jag kan applicera detta i alla mina relationer; till barnen, storfamiljen, vänner, arbetskamrater och grannar; i varje relation finns ju fröna till såväl splittring som kärlek.
Ordspråket säger att “gräset alltid är grönare på andra sidan”. Men tänk om såväl grannens som vår egen gräsmatta kunde bli så gröna som de någonsin kunde bli! Och att vi skulle bidra till att det blir så.